Livet är allt bra orättvist...

Ja.. nu undrar man vart man ska få all energi ifrån? 5 år har gått. Ja i hela 5 år har Marcus kämpat för sin dotter, och idag kom domen... Emma kommer att bo kvar hos sin mamma och ha umgänge med oss i den mån det går. Men nu är det hennes mor som bossar över spelbrickorna och har sista ordet i det mesta. Så om hon inte vill, kan vi inte gör något!
De tyckte att Erika är en bra mamma och att hon låter Emma ha en bra relation med Marcus.
Det är då man börjar tvivla på sig själv? Är det oss det är fel på eftersom myndigheterna dömer så? Är det Marcus som är en dålig förälder, bara för att han vill att hans dotter ska växa upp under de bästa förutsättningarna?
Vi hade som sagt inte förväntat oss något positivit svar idag, men det trycker verkligen ner en i skorna ändå. Så som vi kämpat.. all tid, all ork.. alla jävla pengar vi betalar bara för att Emma ska få det bra.
Men det är väl bara att acceptera. Umgänget kommer nog fortlöpa som det varit innan. Onsdag till måndag varannan vecka, och sedan blir det ändring den dagen hon börjar förskolan. Då kommer hon endast vara hos oss fredag till söndag varannan vecka, samt en del lov. Men då hennes mamma är den som bestämmer tror jag tyvärr inte vi kommer få ha henne ett enda lov eller storhelg.

Det tunga är hur man ska orka ha Emma här den korta tiden, samtidigt som hennes mamma ska motarbeta allt vi säger och gör. Hur vi ska kunna orka se Emma må så dåligt och fara så illa psykiskt med det hennes mamma säger. Det har varit svårt innan, men nu när solen gått ner ser man ingen ljusning alls.

Vi tänker inte överklaga domen, det känns som om vi inte orkar och att det inte är någon idé!
Nu ska vi istället ägna tiden åt vår familj där både jag och Marcus tar lika stort ansvar och har en lika stor del i att uppfostra och ta hand om våra barn. Jag är stolt över att ha Marcus som pappa till mina barn! Och jag är stolt över att han orkat alla dessa år med motgångar! Älskar min familj!!

( Kortet är från Emmas 1 års kalas)