Hej kära bloggläsare….
Runt omkring mig berättar just nu flera av mina vänner världens bästa nyheter… att dom ska bli föräldrar. Åh jag blir så glad, och tårögd. Ja sen jag blev mamma har jag blivit superkänslig för allt sånt..
Satt precis och funderade på hur det var för oss när vi fick reda på att vi skulle bli föräldrar?
Med Tuva så startade det hela väldigt olyckligt… i november 2006 fick jag reda på att jag var gravid. Berättade för Marcus en kväll efter jobbet, jag bröt ihop och började gråta… av chock tror jag. Han fatta inte vad jag menade förrän jag snyftade fram att jag va gravid. Tårarna förvandlades snabbt till skratt och det kändes helt underbart!Vi var hur lyckliga som helst, men lyckan höll tyvärr inte i sig så länge för bara efter 3 dagar fick jag missfall. Det var hemskt… jag mådde fruktansvärt jobbigt och ville bara försvinna. Jag funderade på vad jag hade gjort för fel? Hade ju kvällen innan varit på krogen med kompisarna och dansat. Men folk omkring mig stöttade mig och tillslut förstod även jag att det inte var mitt fel… att få missfall tyder ju på att bebisen inte skulle klarat sig, och då är det ju lika bra att det sker tidigt. Va på akuten och gjorde ultraljud och fick sedan åka hem och bara vänta ut tiden. Slutade blöda efter någon vecka och så hann jag inte få tillbaks min mens innan jag gjorde den nya upptäckten. 27 december 2006 testade jag åter igen positivt och lilla Tuva hade flyttat in i min mage. Blev inte lika chockad denna gången eftersom allt va så likt förra. Den uteblivna mensen, ömmande bröst och hungern…
När Hugo flyttade in i min mage märkte jag det ganska direkt.. alla symtomen va så lika från när jag väntade Tuva. Och med bara 1 dags försenad mens testade jag positivt… ja den där måndags morgonen den 6 april 2009 kommer jag sent att glömma.
Låste in mig på toa innan resten av familjen hade vaknat, hade redan någon vecka innan köpt ett test eftersom jag kände på mig att jag nog var gravid…
Vet att vi skulle till Lysekil på möte med socialen samma dag och kände att jag inte ville säga något till Marcus innan för han skulle bli så stressad och ofokuserad då. Så jag sa inget förrän i bilen hem…. Vet att vi va i Uddevalla när jag bara slängde ur mig det,” ja… du det är en sak… vi ska ha barn… igen!”
Hans svar va nog bara ”jaha… det va ju kanske inte så genomtänkt av oss”. Inte för att bebisen inte var välkommen utan att det va liiite dålig planering. Räknade lite snabbt och insåg att vi skulle ha en bebis i mitten av december… helt galet!!
Ja nu sitter vi här med 2 gemensamma barn som är helt underbara. Visst är man en trött och sliten småbarns mamma ibland men för det mesta njuter jag av dom.
Det som väntar våra vänner nu är en helt otrolig resa. Blir både avundsjuk och inte på samma gång. Småbarnstiden är tuff men ändå helt fantastisk, så även graviditeten. Jag har haft 2 otroliga graviditeter. Med Tuva så mådde jag rejält illa i början sen hade jag sammandragningar ganska tidigt och det blev några vändor till NÄL och tillslut även foglossning. Förlossningen va kämpig men ut kom hon och bara 2 år och 3 månader senare gjorde jag om det och då fick jag mig en prins. Den graviditeten va lättare, dock inte kilo mässigt… haha, men inga sammandragningar alls. Ett helvetiskt illamående och sedan ryggont och foglossning och förlossningen gick 1000 ggr smidigare även fast han vägde 4,3 kg!!
Jag längtar till våren då jag får njuta av alla underverk… som jag sedan kan lämna tillbaka. Och då är det förhoppningsvis jag som sover hela nätterna…
är så glad för er skull ska ni veta:)
Kram och god natt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar